Nu är diskussionen om kärnkraftens vara och icke vara tillbaka i TV-sofforna och i morgontidningen på köksbordet. Åsikter om avvecklingen kommer från alla håll.
Men INGENSTANS hör jag ett enda ord om det som var ett av de starkaste argumenten mot kärnkraften på 70-talet: avfallsfrågan. Jag har frågat folk omkring mej vad de vet om kärnkraftens avfall. Vet de var avfallet hamnar idag? Vet de om frågan är löst? Men ingen har en aning - den sidan av kärnkraftproblematiken har helt kommit i skymundan.
De som var barn eller ännu inte födda när debattens vågor gick höga i samband med folkomröstningen verkar inte ens veta om att det finns några problem med kärnkraftens avfall. Exempelvis att det behöver förvaras i tusentals år innan det blir ofarligt. ("hundratusentals år" står det på hemsidan för SKB, Svensk Kärnbränslehantering, det organ som har fått i uppdrag att försöka hitta en lösning på avfallsproblemet)
Det har man ännu inte gjort, utan allt det svenska avfallet ligger, om jag har förstått det rätt, i Oskarshamnstrakten för "mellanlagring" i väntan på denna lösning (slutförvaringen).
Många av de personer som hade kunskaper om dessa frågor och syntes och hördes i media är borta nu (bland annat min mamma, Ann-Marie Westman). Energidebattörerna idag fokuserar på andra sidor av problemet, och till och med centerpartisterna "dagtingar med sitt samvete" för att citera Fälldin. Själv har jag inte de nödvändiga kunskaperna för att ge mig in i en debatt om avfallsfrågorna, men vädjar till dem som har dessa kunskaper att hjälpa till att flytta fokus i kärnkraftsdebatten tillbaka till själva kärnfrågan.
Annika Westman
Publicerad i Sydsvenskan (Ordet) 2 juni 2005